En duracellkanin i gult och svart

Ljuslockige Roger Andersson är en genuin Huddinge IF-produkt. Han kommer med i A-truppen redan som 15-åring och när han lägger skorna på hyllan har han samlat på sig 13 år som A-lagsspelare i sin enda klubb.

Roger Andersson, född 1957, kommer som 5-åring till Huddinge från Roslagen, bor på Ängshalsvägen, nära till skolplanen vid Kvarnbergsskolan. Där blir det tidigt både fotboll och ishockey ihop med killar som senare blir profiler i HIKs framgångsrika generation. Roger berättar att han ofta tränade skott på målvakten Anders Karlsson på den uppspolade naturisen. Så blev han bra också, Anders.

För Rogers del blir fotbollen viktigare än hockeyn. Som tredjeklassare i Hörningsnässkolan bildar han laget Lejonen tillsammans med sina klasskamrater - och laget vinner sin årsklass i Huddinge IFs ungdomsturnering på Storängsvallen!

Klasslaget vinner tre år i rad, de två sista under namnet Liverpool - ett namn som förpliktigar!
"Huddingeledare som Rune Ågren och Kurre Bagarn kollar på matcherna," berättar Roger. "De plockar ut spelare till fotbollsskolan och jag kommer med."

Som 15-åring börjar Roger träna med A-laget. Han utmärker sig genom att alltid ge 100, på träning och på match. Genom hela karriären.
"Jag var som en duracellkanin," skrattar han och viftar med händerna. "Bara vrida upp mig innan match och sedan jobbade jag stenhårt fram till slutsignalen."

Han berättar att det blir mycket fotboll i mitten av 70-talet. Han spelar regelbundet i A-laget och J-laget, har fortfarande åldern inne för att få spela med A-pojkarna, så det gör han också. Roger berättar om när A-laget är på träningsläger i Köpenhamn 1974. Det sammanfaller med finalen i Eurovisionens Schlagerfestival, när ABBA tar Sveriges första seger.
"Hela laget sprang ut på Ströget och skrek och tjoade Abba, Abba, Abba som galningar," minns Roger och ögonen glittrar. Ett härligt minne för en tonåring.

Den kompiskänsla som byggts upp i A-laget försvinner till stor del när klubben beslutar att satsa på värvningar utifrån, inklusive "namn" från både AIK och Hammarby. Målsättningen är att snabbt ta sig upp i seriesystemet, först och främst lämna Klass 1. Många av Rogers kompisar får gå till Stuvsta IF som ändå ligger i samma serie.

Han berättar vidare att det inte kändes riktigt bra under ett par år, men Roger fortsätter sitt oförtröttliga slit på HIFs mittfält. I en match mot Enskede IK får han order att punktmarkera deras Rune Lindh. Han gör samvetsgrant sitt jobb och Lindh får ingen chans att styra motståndarnas spel. Lindh är även en "up-and-coming" domare och tar sin hämnd senare när han dömer Huddinge IFs matcher. Roger blir varnad varje gång, oavsett vad som händer.
"Innan en match frågade jag honom om han inte kunde låta bli att varna mig varje gång," berättar Roger. "Det tog inte många minuter innan han gav mig det gula kortet i den matchen!"

Under Priit Pärns ledning lämnar HIF klass 1 och när Thomas Lyth tar över 1980 förbättras organisationen, det satsas på totalfotboll efter holländsk förebild.
"Bolljäveln skulle gå fram och tillbaka. Vi skulle trötta ut motståndarna. Vi var topplag år efter år men nådde inte ända fram," erkänner Roger.
"Men vi hade skoj. Vi hade blivit ett kompisgäng på nytt och derbymatcherna mot Flempan och Tumba drog alltid mycket folk."

Ännu mer folk kommer för att titta på när Roger, nu mittback och lagkapten, ställs inför en riktigt tuff uppgift i Stockholm Cup 1981: Att i invigningsmatchen på Källbrink markera allsvenska Djurgårdens tunge anfallaren Tommy "Baloo" Berggren. Roger erkänner att han nog hade lite för stor respekt för "Baloo" men till Rogers stora förvåning får han uppmuntran och flera tips under matchens gång.
"Stå på mina fötter, säger han till mig. Det slutar med att jag faktiskt vinner några dueller mot honom."
Men matchen vinner Djurgården efter mål i slutskedet.

Den matchen, ihop med matchen mot AIK två år senare i samma turnering, är höjdpunkter i Rogers karriär. I AIK-matchen ska Roger slå första handicap-straffen mot landslagsmålvakten Bernt Ljung.
"Ganska bra placerad men lite för hög så han hinner dit och räddar," minns Roger.
Huddinge IF sätter bara en av tre straffar, leder med 1-0 efter första halvlek, håller oavgjort, 2-2, länge innan Gnaget avgör i slutminuterna.

Finalen i inomhusturneringen Bollsport Cup 1984 inför fullsatta läktare på gamla Hovet bör också räknas till höjdpunkterna men därifrån kommer Roger mest ihåg hur han får motta en hög spark över halsen som förstör kvällen. Att Rågsved dessutom vinner på övertid gör saken inte bättre.

Under hela sin aktiva karriär spelar han utan att få ett öre i ersättning. Träningar på kvällen efter att ha jobbat hela dagen som snickare. Tillsammans med lagkamrater ställer han upp och jobbar ideellt för klubben, de bygger bland annat ny sarg som ska hålla barracudatältet vid Storängsvallen på plats.

"Det var inte förrän på slutet jag fick fria skor och lite träningskläder," minns Roger.
"1985 la jag av på riktigt. Tio år mot samma motståndare, samma planer. Träningar borta på Kärsby i Norsborg på vintern. Jag började ledsna lite."

Fotbollen är ett avslutat kapitel.
Roger flyttar 1990 till Tullinge. När hans döttrar tio år senare börjar träna och spela med Tullinge TP blir Roger engagerad som ungdomstränare under ett par år.
Men Huddinge IF är ett avslutat kapitel.
På söndagspromenad i mars 2016 med gåstavar - "knäna har tagit mycket stryk" - hör han rop på Huddinge från Brantbrink och kan inte låta bli att svänga förbi. Gammal kärlek rostar inte så lätt. Minnena vaknar till liv. Fotopärmar och tidningsklipp plockas fram. Det tackar författaren av denna text för.

• Roger Andersson talade med Robert Lindberg i mars 2016