50-talets kvickfotade ytter

En liten gosse föds i Kanada, flyttar som ettåring till Norrbotten, på gränsen till Finland. Chansen att han hamnar i Huddinge IF är närmast mikroskopisk. Men det är början till historien om 50-talets snabbe högerytter Rudolf Högberg.

Otto Högberg och hans finska hustru Aili får sonen Rudolf när de bor i Kanada 1930. De beslutar för att flytta till Sverige och när Rudolf är ett år börjar den mödosamma resan via Sovjetunionen, nuvarande Ryssland. Där träffar Aili en rysk man och väljer att stanna kvar.

Pappa Otto smugglar ut Rudolf, invirad i en filt. Han tar sin lille son till sina föräldrar i Karungi, en liten ort vid Torne älv, norr om Haparanda. Själv ger han snart upp hoppet om ett jobb i de trakterna, åker till Stockholm. Kvar bor Rudolf till dess han blir fyra år, sedan flyttar han till Huddinge, till sin pappa som lyckats finna ett jobb i storsta'n. De bor i en sommarstuga i Glömsta tillsammans med Ida, som blir Rudolfs nya "mamma".

Varje sommar skickas Rudolf upp, ensam på tåget, till farföräldrarna i Karungi, en dryg resa på den tiden.Som matsäck får han med sig mackor och mjölk.
"Mackorna var uppätna redan vid Karlberg!" Rudolf skrattar åt minnet.

När höghuset Klockarvägen 5 är färdigställt får familjen en lägenhet där. Med en fotbollsplan tvärs över gatan är det inte svårt att lista ut vad Rudolf sysslar med när inte skola och läxor lägger hinder i vägen.

"Jag spelade ishockey också," avslöjar Rudolf.
"När jag började låg rinken nedanför kyrkan med långsidan längs med järnvägen, sedan ändrades det så att kortsidan låg längs med järnvägen," berättar han vidare.

Rudolf hinner gå två dagar i åttonde klass. Sedan får han besked om att han antagits till snickeriskolan på Polhemsgatan. Efter avslutad skolgång jobbar Rudolf som snickare ett par år. När han är 18 år får han tips om en ledig plats inom brandkåren i Huddinge. Timmerman Högberg blir antagen men ges inte någon fast anställning från början.

Han förtäljer att i slutet av 40-talet är det bara juniorer som spelar ishockey inom Huddinge IF och juniorlag får inte vara med i seriespelet. Men eftersom de flesta grabbarna även spelar fotboll får de med sig några av "de gamla gubbarna", och då går det bra att anmäla ett lag.

Rudolf spelar hockey i nybildade Huddinge IK fram till 1955. Fotbollen fortsätter han med i HIF fram till 1956. När Rudolf börjar spela med HIF som junior 1947 harvar laget så långt ner i seriesystemet som man kan komma. Lägre ner finns endast Kvalifikationsserien. Dit ner i avgrunden ramlar HIF 1949. Ett år senare vänder det, laget börjar klättringen uppåt.

Vitale HIF-veteranen Rudolf Högberg trivs i sin fina overall i solskenet på altanen hemma i Huddinge. Vid 85 års ålder har han nyligen börjat spela boule. Rudolf finns med på lagfotot från 1954 i historiken. 

Det blir uppflyttning fyra år av fem, 1955 befinner sig Huddinge IF i division 4 för första gången i historien. Rudolf är en starkt bidragande orsak till framgångarna. Han är snabb och förses ofta med perfekta stickare från Kurre Andersson, lagets speldirigent. Dåtidens backar är ofta tunga och tröga, blir en enkel match för en snabbfotad ytter. Men Rudolf har fler kvalitéer, har en del fina finter i sitt register om han är tvungen att göra sin gubbe. Sedan levererar han ammunitionen till skytten Bertil "Älgen" Gustafsson som med regelmässighet sätter skotten i nät.

När han rycker in i lumpen bär han med sig ett brev från brandchefen till befälet vid luftvärnet i Visby. Väl framme på plats får han veta vad som står där: Att Rudolf skulle ges utbildning på tunga fordon så att han kan köra brandbilen när han muckar.
Så blir det också och därmed får han sin hett eftertraktade fasta anställning.

Under militärtiden fortsätter Rudolf att spela fotboll för HIF. När det är söndagsmatch tar han båten från Visby lördag kväll, försöker hitta en plats där han kan sova under resan, någon hyttplats är det inte tal om för en fattig rekryt.
"Det blev ofta långt nere, intill maskinrummet," avslöjar Rudolf.
Sedan är det match redan söndag förmiddag.
"Matcherna började ofta redan kvart i elva. Det gick bra att börja innan högmässan klockan elva men inte under själva högmässan," berättar han. Och på kvällen blir det båten tillbaka från Nynäshamn.

Rudolf är skyldig till en avstickare när han spelar för Karlbergs BK. De lockar med en norrlandsturné, fyra matcher på en vecka, för att få över den kvicke yttern. Den moroten kan Rudolf inte motstå. Men han längtar hem till HIF och återkommer till de välbekanta gul-svart-randiga tröjorna efter endast en säsong hos KB.

Rudolf slutar spela redan vid 26 års ålder. Han har helt enkelt inte tid eftersom han beslutar sig för att plugga till byggnadsingenjör vid sidan om jobbet inom brandkåren.
"Det var fem tuffa år," erkänner Rudolf. "Jag tror jag klarade det endast tack vare att jag var så vältränad."

Efter avslutad idrottskarriär har han försökt följa både HIF fotboll och HIK hockey i med- och motgång men nu för tiden blir det inte så många matcher på plats. Det är fullt förståeligt, han har hunnit bli 85 år men är oförskämt pigg ändå. Han berättar att han försöker ta dagliga timslånga promenader med livsledsagarinnan Ann-Marie - de gifte sig redan 1955! 

• Rudolf Högberg talade med Robert Lindberg i februari 2016

FOTNOT. Jag träffade Rudolf Högberg så sent som 25 januari 2020. Då var han på plats i Björkängshallen i samband med att Huddinge IK firade 70-årsjubileum. Nästan 90 år "ung". Härligt att se!